4 månader på LCHF

Idag var första gången på 2-3 år som jag gick utanför dörren i en tröja som visar magen, blir mer och mer självsäker för varje dag. Så efter ca 4 månader på LCHF börjar jag verkligen se resultat, är grymt stolt över mig själv.




Tränat

Tränat ihjäl mig, dags för dusch.


Lagar mat, LCHF

Lagar mat like a real woman! En tacopaj gjord på LCHF-recept. Har inte berättat det för er på bloggen än men för lite mer än 3 veckor sen så började jag äta LCHF och det går hur bra som helst. Känns mycket hälsosammare plus att jag gått ner 3kg! Gött att slippa alla dessa kolhydrater liksom.


Löprunda

Precis varit ute på en löprunda i fina vädret!


Vitaminkick

Mangojuice (sjukt god!) och äpple!


Min viktresa som sabbade allt.

Nu tänkte jag gå till botten med en sak. Detta inlägg kommer bli långt men jag vet att mina riktiga och trogna läsare kommer att läsa hela. Det första jag vill säga är att jag inte skriver detta för att vara någon attention whore utan bara för att jag vill få ut det. Det är nämligen ett ganska känsligt ämne för mig..

 

Folk frågar mig dagligen varför jag vill gå ner i vikt och varför jag börjat träna osv. En anledning till den frågan är ju naturligtvis att jag peppat så många andra och skrivit inlägg om att det är okej att se ut som man gör och att det är fint att vara kurvig. 

 

Så nu ska jag helt enkelt börja berätta min historia. Jag är född till att vara en kurvig kvinna och har aldrig varit den där supersmala tjejen (nu menar jag absolut inte tjock). Jag föddes som en riktig knubbis och när jag var liten var jag ju rent ut sagt tjock men det är ju många bebisar! Det försvann med tiden och när jag blev äldre och tonåring var jag ju inte ”tjock” längre. Men jag var inte den där modellsmala tjejen, utan jag hade verkligen kurvor, vilket jag fortfarande har. Och det var jag stolt över och är fortfarande! Man ska vara den man är född till! Även om du är född till att bli supersmal, kurvig, mullig osv. 

 

Men sedan, nu i höstas när jag började gymnasiet hände helt plötsligt något. Jag började gå upp i vikt helt okontrollerat och det stannade verkligen inte av. Eftersom jag slutat växa (fick reda på det innan jag slutade nian av skolsköterskan) borde jag inte gå upp mer i vikt, det var orimligt. Nu i efterhand tror jag att anledningen till detta var all stress. Jag var orolig för hur det skulle bli att börja gymnasiet. Allt var stressigt, ny skola, ny miljö, ny klass. Jag sov dåligt och mina eftermiddagar bestod av en sak: plugg, plugg, plugg. Hur som helst, när jag började gymnasiet vägde jag runt 50 kg, vilket är fullkomligt normalt för min längd som ligger på 155 cm. Jag insåg aldrig hur illa det verkligen var när jag ställde mig på vågen och såg att, jaha idag vägde jag visst ett kilo mer. I februari det här året (2012) ställde jag mig på vågen och den visade 60 kilo. Jag bröt helt enkelt ihop. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera det. Tanken på att jag hade gått upp hela 10 kilo på ett halvår (augusti-februari) var skrämmande. Detta gjorde mig deprimerad. Jag mådde riktigt dåligt över det och jag var hemma väldigt mycket från skolan. Jag sa att jag var sjuk, att jag hade ont i huvudet, att jag försovit mig eller något annat. Så en period nu den sista terminen i ettan så var jag mer eller mindre borta typ en gång i veckan. Jag skolkade nästan aldrig i nian. Nu var det en rutin. Fast huruvida det kan klassas som skolk eller inte eftersom jag faktiskt mådde psykiskt dåligt kan diskuteras. Eftersom jag sedan jag var ca 11 år lidit av okontrollerad ångest så gjorde ju inte detta saken bättre. Jag låg vaken länge in på nätterna och började tänka på allt som var dåligt i mitt liv (fast jag egentligen bara hade det bra, bortsett från vikten), problemet var ju att jag inte kunde kontrollera det. Jag ville inte tänka på dåliga saker eftersom jag mådde bra egentligen. Jag fick panik, svårt att andas ibland. Jag var andfådd, tänk er att ni sprungit upp och ner för trappan 20 gånger, precis den känslan hade jag då. Fast jag naturligtvis inte hade sprungit i trappan. Jag sov med andra ord dåligt, var jättetrött dagen efter och struntade i skolan. Jag kan inte förstå själv, jag som alltid varit riktigt ambitiös i skolan lät nu allt detta gå ut över det. 

Allt detta påverkade ju självklart mitt första år på gymnasiet i alla ämnen. Jag gick ut med jättebra betyg i nian. Och det började grymt bra i ettan på gymnasiet också men sista terminen tog jag allt med en klackspark. Matteproven blev sämre och sämre och i alla kurser som avslutades detta första år fick jag inte betyg som jag egentligen vill ha.

Efter att jag gått upp de här 10 kilogrammen så gick jag upp ytterligare 3 kg mellan februari och april. Då var det nog. Jag bestämde direkt att jag MÅSTE ändra på det här. Jag hade sammanlagt gått upp 13 kg. Jag ville inte väga 63 kg. Mitt BMI visade på 26,2 (övervikt). Vilket betyder att jag hade gått från att ha ett BMI på ca 20 som ligger lågt på normalvikt då under 19 är underviktig, till att helt plötsligt vara överviktig.

Jag kunde inte smälta det. Jag undrar om de i skolan någonsin förstod att jag mådde dåligt under mitt oftast jätteglada ansikte? Jag menar, Bella som aldrig har några bekymmer? Knappast.

I alla fall så bestämde jag mig för att försöka börja äta bättre och börja simma, simningen gick inte så bra men jag började gå ut och gå! Sen när skolan slutade så började jag på riktigt. Jag började springa och hur jobbigt det än var så var det värt det.

Nu idag, har jag gått ner 3 kg och ligger på 60 kg, jag kämpar för fullt för att nå min vikt på 50 kg igen. Jag vill inte ha en kropp som jag inte hör hemma i. Den här kroppen är jag inte född i, den skapade jag själv.

Jag är ute och springer flera gånger i veckan, dricker (nästan) aldrig läsk och kaffe, bara vatten!  Äter bättre mat osv. Och det har ju gett resultat. Det här är första gången i mitt liv som jag är på väg åt rätt hål. Jag är numera lika lycklig på insidan som jag ser ut att vara på utsidan. Jag ska aldrig sluta träna, man mår bra av det.

Även ni som inte är lika känsliga för att äta för mycket onyttigt osv som jag borde träna! Träna för att må bra!

Hoppas alla får sig en tankeställare om hur vissa saker kan förändra folks liv totalt, och verkligen förstöra. Jag har mått så dåligt, men nu är jag på topp igen! Med detta inlägg vill jag också visa att ALLA kan om de vill! Du måste bara plocka fram viljan och det finns INGEN som kan hjälpa dig. Det är bara DU som kan bestämma dig för att "Nä, nu är det dags!". Kompisar, syskon och föräldrar kan peppa dig, precis som jag gör nu, men det är fortfarande bara DU som kan göra skillnad, kom ihåg det!

Ta hand om er!

Sommar -11, 50 kg. (Bilderna är klickbara, klicka på bilderna så får ni se dem i stort format.)


Sommar -12, Första bilden: 63 kg (min toppvikt). Andra bilden: 61 kg (gått ner när den togs).




Bruden som kan!


Kom precis hem efter en löprunda. Känns riktigt härligt!

Är så skönt att veta att man kommit igång, och även att vågen visar resultat. Då vet man att allt man kämpar för lönar sig!

Löpning

Var ute och sprang förut idag, IGEN. Tredje dagen i rad nu. Det är riktigt jobbigt och kämpigt för en nybörjare som mig men vafan, man mår ju så satans bra efteråt!

Svensk punk i form av Ebba Grön följde dock med mig ut och gjorde det hela mycket roligare!

Äntligen kommit igång!

Känns så gött att ha kommit igång med träningen på riktigt nu. Jag har länge sagt att japp nu ska jag börja träna men så har jag varit ute och sprungit en gång och sen har det inte blivit något mer av det. Nu har jag dock börjat på riktigt! Jag har varit ute och sprungit 4ggr, varit på gymmet 2 ggr, cyklade sammanlagt ca 4mil(!) förra helgen och har gått långpromenader flera gånger, allt detta på två veckor. Känns jätteskönt! Även om jag vill bli lite smalare (trors allt tjöt om att du är fin som du är så vill jag gärna vara lite smalare) så tränar jag mest för att må bra, det är nyttigt att träna.

Dessutom så mycket som jag äter så är det nog inte rekommenderat att låta bli att träna för då skulle jag nog bli sjukligt fet i slutändan, haha! 



RSS 2.0