Pics

Här kommer som lovat lite bilder från Gasoline Stars spelning i Borås! Dessa fyra bilder är ju självklart inte alla bilder, jag plockade bara ut de absolut bästa!







Grymt sa grisen

Tjenare!

Jag tänkte väl egentligen bara kika in för att säga att Gasoline Stars spelning var GRYM! Jag hoppas verkligen att det blir något stort av de grabbarna asså! Hade utöver spelningen jätteroligt med underbara människor som sällskap, gemenskapen mellan rockers går helt enkelt inte att beskriva!

Lägger upp bilder från spelningen imorgon eller vid ett senare tillfälle i alla fall, för bilder ska det bli!

Gasoline Stars

Tjaaa snyggingar!

Nu tänkte jag faktiskt tipsa om ett kanonbra band som jag ska se live imorgon (fredag) i Borås, har ni inget för er och bor i närheten så tycker jag allt att ni också borde göra det! Så jäkla grymma!

Gasoline Stars heter de och här har ni en låt med dem:




Time for school

Tjena!

Sitter här och chillar och tar det bara lugnt. Laddar upp inför första skoldagen i morgon! Kan faktiskt säga att jag ser framemot det lite! Jag går ju trotsallt något jag tycker om, musik, och det göt att jag tycker skolan är ganska rolig! Lite tråkigt dock att det i år bjuds på två nya "tråkiga" ämnen, naturkunskap och historia. Usch, verkligen inte mina favoriter.



När börjar ni skolan? Och vad går ni för något? (Om ni inte går grundskolan dvs.)

Feel that rock n' roll


Cause I'm a rock n' roll babe and you like it.

Ska nog ta tag i att göra en ny header snart, och tänkte använda den här bilden som grund, kan det bli bra tror ni? 
 

Min viktresa som sabbade allt.

Nu tänkte jag gå till botten med en sak. Detta inlägg kommer bli långt men jag vet att mina riktiga och trogna läsare kommer att läsa hela. Det första jag vill säga är att jag inte skriver detta för att vara någon attention whore utan bara för att jag vill få ut det. Det är nämligen ett ganska känsligt ämne för mig..

 

Folk frågar mig dagligen varför jag vill gå ner i vikt och varför jag börjat träna osv. En anledning till den frågan är ju naturligtvis att jag peppat så många andra och skrivit inlägg om att det är okej att se ut som man gör och att det är fint att vara kurvig. 

 

Så nu ska jag helt enkelt börja berätta min historia. Jag är född till att vara en kurvig kvinna och har aldrig varit den där supersmala tjejen (nu menar jag absolut inte tjock). Jag föddes som en riktig knubbis och när jag var liten var jag ju rent ut sagt tjock men det är ju många bebisar! Det försvann med tiden och när jag blev äldre och tonåring var jag ju inte ”tjock” längre. Men jag var inte den där modellsmala tjejen, utan jag hade verkligen kurvor, vilket jag fortfarande har. Och det var jag stolt över och är fortfarande! Man ska vara den man är född till! Även om du är född till att bli supersmal, kurvig, mullig osv. 

 

Men sedan, nu i höstas när jag började gymnasiet hände helt plötsligt något. Jag började gå upp i vikt helt okontrollerat och det stannade verkligen inte av. Eftersom jag slutat växa (fick reda på det innan jag slutade nian av skolsköterskan) borde jag inte gå upp mer i vikt, det var orimligt. Nu i efterhand tror jag att anledningen till detta var all stress. Jag var orolig för hur det skulle bli att börja gymnasiet. Allt var stressigt, ny skola, ny miljö, ny klass. Jag sov dåligt och mina eftermiddagar bestod av en sak: plugg, plugg, plugg. Hur som helst, när jag började gymnasiet vägde jag runt 50 kg, vilket är fullkomligt normalt för min längd som ligger på 155 cm. Jag insåg aldrig hur illa det verkligen var när jag ställde mig på vågen och såg att, jaha idag vägde jag visst ett kilo mer. I februari det här året (2012) ställde jag mig på vågen och den visade 60 kilo. Jag bröt helt enkelt ihop. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera det. Tanken på att jag hade gått upp hela 10 kilo på ett halvår (augusti-februari) var skrämmande. Detta gjorde mig deprimerad. Jag mådde riktigt dåligt över det och jag var hemma väldigt mycket från skolan. Jag sa att jag var sjuk, att jag hade ont i huvudet, att jag försovit mig eller något annat. Så en period nu den sista terminen i ettan så var jag mer eller mindre borta typ en gång i veckan. Jag skolkade nästan aldrig i nian. Nu var det en rutin. Fast huruvida det kan klassas som skolk eller inte eftersom jag faktiskt mådde psykiskt dåligt kan diskuteras. Eftersom jag sedan jag var ca 11 år lidit av okontrollerad ångest så gjorde ju inte detta saken bättre. Jag låg vaken länge in på nätterna och började tänka på allt som var dåligt i mitt liv (fast jag egentligen bara hade det bra, bortsett från vikten), problemet var ju att jag inte kunde kontrollera det. Jag ville inte tänka på dåliga saker eftersom jag mådde bra egentligen. Jag fick panik, svårt att andas ibland. Jag var andfådd, tänk er att ni sprungit upp och ner för trappan 20 gånger, precis den känslan hade jag då. Fast jag naturligtvis inte hade sprungit i trappan. Jag sov med andra ord dåligt, var jättetrött dagen efter och struntade i skolan. Jag kan inte förstå själv, jag som alltid varit riktigt ambitiös i skolan lät nu allt detta gå ut över det. 

Allt detta påverkade ju självklart mitt första år på gymnasiet i alla ämnen. Jag gick ut med jättebra betyg i nian. Och det började grymt bra i ettan på gymnasiet också men sista terminen tog jag allt med en klackspark. Matteproven blev sämre och sämre och i alla kurser som avslutades detta första år fick jag inte betyg som jag egentligen vill ha.

Efter att jag gått upp de här 10 kilogrammen så gick jag upp ytterligare 3 kg mellan februari och april. Då var det nog. Jag bestämde direkt att jag MÅSTE ändra på det här. Jag hade sammanlagt gått upp 13 kg. Jag ville inte väga 63 kg. Mitt BMI visade på 26,2 (övervikt). Vilket betyder att jag hade gått från att ha ett BMI på ca 20 som ligger lågt på normalvikt då under 19 är underviktig, till att helt plötsligt vara överviktig.

Jag kunde inte smälta det. Jag undrar om de i skolan någonsin förstod att jag mådde dåligt under mitt oftast jätteglada ansikte? Jag menar, Bella som aldrig har några bekymmer? Knappast.

I alla fall så bestämde jag mig för att försöka börja äta bättre och börja simma, simningen gick inte så bra men jag började gå ut och gå! Sen när skolan slutade så började jag på riktigt. Jag började springa och hur jobbigt det än var så var det värt det.

Nu idag, har jag gått ner 3 kg och ligger på 60 kg, jag kämpar för fullt för att nå min vikt på 50 kg igen. Jag vill inte ha en kropp som jag inte hör hemma i. Den här kroppen är jag inte född i, den skapade jag själv.

Jag är ute och springer flera gånger i veckan, dricker (nästan) aldrig läsk och kaffe, bara vatten!  Äter bättre mat osv. Och det har ju gett resultat. Det här är första gången i mitt liv som jag är på väg åt rätt hål. Jag är numera lika lycklig på insidan som jag ser ut att vara på utsidan. Jag ska aldrig sluta träna, man mår bra av det.

Även ni som inte är lika känsliga för att äta för mycket onyttigt osv som jag borde träna! Träna för att må bra!

Hoppas alla får sig en tankeställare om hur vissa saker kan förändra folks liv totalt, och verkligen förstöra. Jag har mått så dåligt, men nu är jag på topp igen! Med detta inlägg vill jag också visa att ALLA kan om de vill! Du måste bara plocka fram viljan och det finns INGEN som kan hjälpa dig. Det är bara DU som kan bestämma dig för att "Nä, nu är det dags!". Kompisar, syskon och föräldrar kan peppa dig, precis som jag gör nu, men det är fortfarande bara DU som kan göra skillnad, kom ihåg det!

Ta hand om er!

Sommar -11, 50 kg. (Bilderna är klickbara, klicka på bilderna så får ni se dem i stort format.)


Sommar -12, Första bilden: 63 kg (min toppvikt). Andra bilden: 61 kg (gått ner när den togs).




Bruden som kan!


Kom precis hem efter en löprunda. Känns riktigt härligt!

Är så skönt att veta att man kommit igång, och även att vågen visar resultat. Då vet man att allt man kämpar för lönar sig!

Alice Cooper, Liseberg 8/8.

Mina fötter värker som satan efter en hel konsert i högklackat, nacken gör ont. Har gått igenom halva Göteborg utan skor och även tappat bort mitt fritidskort (västtrafiks typ busskort som man köper för 600 spänn och sen får åka hur mycket man vill på i 100 dagar, hade fan en månad kvar på det!). Men en sak är jävligt säker - ALICE COOOOOOPER!

Bland ca 22000 pers stod vi nästan längst fram (typ 2:a-3:e raden), vi stod och väntade i tre timmar innan konserten och det var det så värt! Det var så jävla fett! Jag hade riktigt höga förväntingar och de sveks inte kan jag säga!

Nu ska ni få lite bilder!



Mina kompisar fångade Alice Coopers stav! Hur fett på en skala som aldrig slutar liksom?!

Alice Cooper..?

 
Jag tänkte bara checka av vilka som ska på Alice Cooper på Liseberg nästa vecka? 

Jag ska i alla fall dit! Kommer nog bli kul och riktigt värt pengarna med tanke på att det bara är inträdet till Liseberg som kostar!

RSS 2.0